Oksa Pollock flyttar hastigt och lustig till London med sin familj. Anledningen till flytten är att Oksas pappa har fått chansen att öppna en restaurang i London. Oksa tycker att det är lite märkligt men som trettonåring har man ju inte så mycket att säga till om.
Första dagen i skolan mår Oksa plötsligt mycket dåligt. Hon får ont i magen och tuppar av men kommer efter en stund till medvetande igen. Under följande natt vaknar Oksa och förstår inte vad det är som händer. Hennes docka svävar i luften och fattar eld. Oksa lyckas släcka elden. När Oksa vaknar nästa morgon ser hon den brända dockan och förstår att det inte varit en dröm, det som hade hänt under natten.
Några dagar senare tar Oksa ett bad och då upptäcker hon ett stort blåmärke. Hon frågar sin farmor om råd eftersom farmodern ofta har olika salvor som hjälper mot de mest konstiga ting. Farmodern blir väldigt upprörd och undrar hur länge hon haft det där märket. Till slut blir det dags för farmodern att berätta om landet Edefia och Oksa får höra en helt otrolig berättelse.
Enligt förlaget så riktar boken sig till åldersgruppen 9-12 år. Boken är dock inte helt lätt. Det förekommer en hel del svåra ord och att hålla reda på alla de magiska figurerna som förekommer är inte helt lätt.
Boken är på 543 sidor och jag tycker det blir alldeles för långt. Det känns som berättelsen hade blivit bättre om den hade kortats ner en hel del. Oksa vet inget om det land som hennes släktingar kommer ifrån och därför berättas det en massa för att hon ska förstå. Detta gör boken väldigt seg och jag hinner tröttna flera gånger innan boken är slut.
Boken ska ha blivit väldigt populär i Frankrike vilket jag har svårt att tror att den kommer bli i Sverige.
Vill du läsa mer om Oksa Pollock kan du göra det här.
..........................................
Titel: Det sista hoppet
Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf
Antal sidor: 543
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 978-91-29-67706-5
Nu ångrar jag mig inte lika mycket över att jag tackade nej till recensionsex. Känns inte som jag missar så mycket.
SvaraRaderaJag håller verkligen med dig om att det blev segt när berättelserna om Edefia drog igång, men tyckte annars den fick upp farten mot slutet (om den bara haft det tempot hela tiden..)
SvaraRaderaVisst kanske den fick upp farten mot slutet men en bok som riktar sig till barn kan inte vara seg i 400 sidor för då har de flesta gett upp för längesedan.
SvaraRadera