I måndags fick boken Snöret, fågeln och jag Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok. Jag läste den för ett litet tag sedan men jag hann aldrig skriva om den då.
Snöret, fågeln och jag handlar om Selma som inte har någon bästis. Selma ska spendera sommaren på landet hos mormor och morfar och det ser hon verkligen fram emot. Efter sommaren ska hon börja i en ny klass och hon hoppas kanske få en bästis då.
Selma har en fågel som pickar i hjärtat och det gör ont. Den sitter där och påminner henne ständigt om att hon är konstig och annorlunda. Det är ingen som märker fågeln förutom Selma. Den är hennes hemlighet.
En dag dyker Snöret upp. Hon dyker upp när Selma försöker få sommarfötter på en grusväg. Snöret har redan sommarfötter. Selma frågar om de ska leka. Snöret säger att hon ska gå och klättra i träd men Selma kan följa med om hon har lust. Det har Selma. Snöret gör lite som hon vill och plötsligt när de håller på att klättra upp i en stor björk hänger Snöret i knävecken. De klättrar riktigt högt upp och Selma vet att morfar skulle bli galen om han såg Selma nu. Sen är det dags att gå hem.
Mormor och morfar blir glada när Selma berättar om sin nya kompis. Fågeln i hjärtat är dock sur för den vill ha Selma för sig själv. Detta är början på en sommar som inte blir alls som Selma trott.
Jag gillar Snöret, fågeln och jag. Det är en fin historia och jag skulle tro att den passar väldigt bra som högläsning. Tyvärr så måste jag säga att jag inte är så förtjust i Lindströms illustrationer. Personligen så hade jag kunnat skippa illustrationerna men visst vill barnen gärna ha i alla fall några illustrationer. Tyvärr så tror jag inte de går hem hos majoriteten av barnen. Det är väldigt synd om barnen skippar boken på grund av illustrationerna. Jag har sett det vid flera tillfällen. Jag har försökt låna ut böcker med liknande illustrationer men barnen vill gärna ha färg. Jag tror jag ska marknadsföra boken till lärarna istället. En perfekt bok att läsa högt inför sommarlovet.